Jag hatar Hockey.
Jag hatar Hockey som spelas under natten.
Jag HATAR Hockey som spelas svensk tid 04.00.
Då jag i vanliga fall sover som allra bäst!
Men så var det inte denna natt.
"Jag ska bara se sista perioden" sa Andreas innan jag gick o la mig.
"Sov i soffan då, jag vet ju att jag vaknar när klockan ringer" svarade jag surt.
"Nä men jag lovar, jag är snabb..."
Slutdiskuterat tänkte jag o la mig. Kanske skiter han i det iaf...
Men så var GIVETVIS inte fallet...
Strax innan 04 ringer den förbaskade telefon.
Jag tittar upp o är klarvaken...
Andreas går ut till soffan o sin älskade Hockey.
Jag vänder på mig och försöker somna om.
Sigge (som ligger mellan oss) rör på sig.
Shit, det var visst inte bra att dricka så mycket som jag gjorde idag...
Tror att jag skulle behöva gå upp o kissa...
Nä, orkar inte...
04.15, nu får jag nog gå...
Jag kravlar mig ur Sigges grepp...
Han rör på sig...
Jag går på toa...
Hör att det låter ute i hallen. Öppnar dörren på glänt.
Sigge kommer springande...
Neeeej, SHIT, nu kommer det bli svårt att somna om.
"Pappa dä, pappa dä" säger Sigge o pekar in mot det upplysta vardagsrummet.

Vi går tillbaka till rummet. Sigge snurrar o snurrar.
Varje gång jag känner att jag är på väg att somna får jag en spark, ett slag eller
ett "pappa dä".
Åh VARFÖR!!!!! Jag visste att det skulle bli så.
Vi ligger o tittar på varandra. Sigge är klarvaken men faktiskt nöjd med tillvaron.
Efter många försök ger jag upp...
"Sigge, Du får lägga dig ute hos pappa".
"pappa dä" säger Sigge o pekar ut i tomma intet.
Jag bär ut honom till soffan.
"Varsågod, nu är han din" säger jag surt och går tillbaka till sängen.
Tror att jag äntligen somnat när jag hör dom komma gående...
Faan, faan, faan!
Vi ligger där i sängen...
Jag skit förbannad för att jag inte kan sova.
Sigge helt klarvaken och Andreas helt ovetande om hur förbannad jag är...
Jag kollar på klockan 06.15.
Jag tror att Sigge ÄNTLIGEN sover.
Jag vänder på mig och somnar.
Känner en spark och ett huvud som gosar in i min nacke.
Känner mig bakfull.
Kollar på klockan 08.23.
Andreas sover tungt.
Sigge börjar kvittra. "Mamma brum brum" och "pappa dä".
Han rullar fram och tillbaka, på oss. Och så en fot där, ett dunk i sänggaveln
och så en liten Sigge sittande på min mage.
Jaja, det är bara att gå upp o vara glad.
Men va faan, egentligen, Varför var det jag som skulle gå upp?
Det var inte jag som höll hela familjen vakna med sitt jäkla Hockeytittande.
Jag tittar surt på Andreas som lugnt sover vidare...

Äh vi skiter i att stänga dörren till sovrummet.
Allt för att han ska få känna hur det känns...